En handfull länkar 2026:4
Är AI bättre än andra mammor i mammaforum? Är journalister på väg att bli obsoleta? Varför borde du titta på en Twitter-dokumentär? Och vem är det som dött? Om allt detta och mycket mer.
Det blir ett kortare nyhetsbrev den här veckan. Jag förbereder min föreläsning på Unconference AI på Berghs på onsdag och har också en mängd utbildningar framför mig: det är valår och politiken behöver sociala medier mer än någonsin förut.
Ja, jag har en kastad handske att ta upp om åldersgränserna på sociala medier. Det kommer. Jag har en gigantiskt lång essä av Amodei att läsa. Det får bli senare.
Välkomna hit alla nya prenumeranter förresten! Tack för att ni vill ha mina tankar och länkar i er inbox! Blir glad för varje ny prenumerant! Självklart få du gärna hänga med mig på LinkedIn där jag ofta publicerar en del andra texter runt AI och sociala medier som inte kommer med här.
Under våren kommer jag förutom att fortsätta arbeta med att utbilda personer i att bli bättre på sociala medier för att stärka företagets varumärke, göra rewind på en del strategier pga de stora förändringarna i algoritmerna också sjösätta en föreläsning och en utbildning i AI och sociala medier: primärt inriktat på oss som jobbar med det. Intresserad? Hör jättegärna av dig så berättar jag mer!
Nu till länkarna. Förra veckan landade jag på hotellrummet efter en heldag på Berghs med vår kurs Bygga varumärke i sociala medier. Sarah hade redan sett den, men inte jag. Och Twitterdokumentären på SVTPlay tog djupt.
På många sätt så mycket min egen historia. Och kanske också våra misslyckanden. Den är värd att se för att se varifrån vi kommit i sociala medier och var vi hamnat. Evs fråga ovan är på många sätt fortfarande aktuell: är det möjligt att bygga sociala medier som faktiskt skapar värde för samhället?
Se den.
Max Tani på Semafor berättar om AI-bråket som just nu sker inom AP, där den ansvariga för AI-utvecklingen menar att många redaktörer skulle föredra en AI-genererad story framför en story skriven av en mindre intresserad journalist. Det som det handlar om är helt enkelt sådana gig som sällan är speciellt svåra eller intressanta, och som därmed skulle kunna göras av en AI hellre än av en journalist som använder sin tid på att skriva det. Notisskrivandet. Juniora journalisters vanligaste ingång.
Som lite salt i såren så gör NYT ett generellt test: vad gillar man bäst: saker skrivna av AI eller av människa. Och hittills ser det illa ut för människor. Kevin Roose roar sig kungligt. Och onekligen kan man diskutera quizets utformning. Men det intressanta ligger i att den stora diskussionen just nu missar det faktum att det inte alltid handlar om AI utan om att journalister uppenbarligen inte gör ett tillräckligt bra jobb i många fall.
Det som landar i detta handlar mycket om många andra saker: en senior journalist med lång erfarenhet kommer inte att kunna bytas ut på samma sätt som en junior vars jobb är att plocka de enkla lågt hängande frukterna. Det här går i samma linje som många andra branscher: AI hotar inte seniora jobb utan juniora. Det som är enkelt att automatisera, det som är ingången till att faktiskt skaffa sig erfarenhet men som inte direkt är värdeskapande, kan tas över av AI.
Jens Finnäs menar att frågan handlar mer om vem som ska stå för vad, inte vem som skrivit texten i sin LinkedIn-text, och jag tenderar att hålla med honom.
”Den större förändringen ligger kanske därför inte i tekniken, utan i hur vi löser problem. Under lång tid har internet gjort problemlösning till en social process. Vi har tänkt högt tillsammans med andra människor online. Med AI riskerar en del av den processen att bli mer privat. Det är effektivt men också lite ensamt. Kanske blir det just därför forum och communities inte försvinner. Ju mer effektiv tekniken blir på att ge svar, desto tydligare blir värdet av platser där människor fortfarande bara kan vara sociala och stötta varandra i gemensamma situationer.”
Karin och Eriks utmärkta lilla pärla till nyhetsbrev ”Detta har hänt på Internet” har ett antal riktigt intressanta kortkrönikor och just funderingen över hur AI förändrar ”mammaforum” och liknande och utmanar sådana att förändras är helt klart intressant.
För AI kanske ibland är bättre på fakta (trots hallucinationer) än valfritt forum på Familjeliv. AI kan också fungera som en sorts coach och bollplank. För vissa kommer det räcka. Men samtidigt så kommer det autentiska saknas. Ett AI har inte lidit sig genom vaknätter, funderat över skärmtid, glömt att ha tiokronor hemma för tandlossning. Den kan reflektera andras erfarenheter men aldrig dela dem.
Internetstiftelsens artikel om hur vi söker källkritiskt med AI blir i det här sammanhanget en ganska viktig påminnelse om vad som faktiskt förändras — och vad som inte gör det. Allt oftare går vårt sök från att själva navigera mellan länkar till att få färdiga resonemang serverade. AI sammanställer, formulerar och levererar svar som känns genomtänkta och kompletta. Det sparar tid. Det minskar friktion. Men det skapar också en ny sorts distans till ursprungskällorna.
Poängen är inte att AI nödvändigtvis har fler fel än människor i forum. Snarare låter den mer övertygande när den har fel. En språkmodell vet inte vad som är sant; den beräknar vad som är sannolikt. Därför kan svar bli rimliga, pedagogiska och ändå missa avgörande nyanser. Det gör behovet av att göra källkritiken mer beteendebaserad än tidigare. Vi behöver aktivt ställa följdfrågor, be om källor och jämföra perspektiv. Inte bara köpa svaret.
Om vi använder AI mer aktivt och medvetet så kommer det hjälpa oss. Men bara då. Det är också här kopplingen till forum och communities blir tydlig. Just därför blir källkritiken idag nästan existentiell snarare än teknisk: nöj dig inte med första svaret. Våga vara obekväm. Fråga varför. Kolla källorna.
I en tid där svaren känns mer kompletta än någonsin behöver vi kanske snarare bli mer nyfikna än mindre.
En annan intressant aspekt är kommentarer. Jag minns diskussionerna som föregick att kommentarsfälten försvann i alla mediahus. Många gånger fullt förståeligt men samtidigt väldigt defensivt istället för att hantera saker redan tidigt.
Är de på väg tillbaka men på ett annat sätt? Danska Politiken har en idé. Genom att bygga om hela sin struktur för läsarinteraktion har de förvandlat kommentarerna från ett modereringsproblem till ett verktyg för lojalitet. Genom att lyfta fram de mest insiktsfulla rösterna och integrera dem direkt i den redaktionella upplevelsen så skapas piggare diskussioner men också en mätbar effekt på konvertering och kvarhållning av prenumeranter. Community building fungerar. Men hur har de gjort? Genom att kräva inloggning och i praktiken låsa diskussionen till betalande prenumeranter som uppträder med riktiga namn, har de sanerat debattklimatet i grunden. Men det handlar inte bara om ordning och reda; det är ren affärslogik. Genom att redaktionellt lyfta fram de bästa kommentarerna på startsidan förvandlas läsarna från passiva konsumenter till aktiva medskapare.
Och det innebär att prenumeranter som känner sig sedda stannar kvar längre. Det visar att vägen till lägre ”churn” inte alltid går via fler algoritmer, utan via gammal hederlig respekt och ett modererat samtal.
Vi har lärt oss att leta efter sexfingrade händer och smälta ansikten, men AI har nu officiellt gått ut grundskolan. Enligt en genomgång från Källkritikbyrån är de gamla trixen på väg att bli värdelösa. Istället för uppenbara anatomiska fel handlar modern AI-koll om att leta efter subtil “digital stress”: glasögonbågar som diskret växer ihop med huden eller bakgrunder där arkitekturen blir märkligt drömsk.
Men det räcker inte att bara titta noga. Källkritikbyråns experter varnar för att vi vaggas in i en falsk trygghet av publika AI-detektorer. De konstaterar krasst att dessa tjänster i själva verket är “ganska usla” och ofta gissar vilt.
“Det finns inga gratistjänster på nätet som med hundraprocentig säkerhet kan avgöra om en bild är skapad av AI eller inte.”
Om vi nu behöver avgöra vad som är AI eller inte, så är tekniker som Googles SynthID mer intressanta: istället för att gissa i efterhand väver man in ett osynligt, digitalt vattenmärke direkt vid skapandet av bild, video eller ljud. Vi ser det redan på flera plattformar. Dock är de stora plattformarna oense om vilken standard som ska användas, så det mest effektiva verktyget är att spåra bilden bakåt via omvända sökningar. I en tid där “se är att tro” har gått i pension, är det källans historik och bildens sammanhang som väger tyngre än motivet självt.
Ska en stat bli unhinged? Det franska kontot French Response på X har bland annat gått i clinch med Ryssland och många andra utrikespolitiska händelser. På ett torrt franskt humoristiskt sätt. Personerna bakom kontot är drivna av att både trolla och hantera troll. Kontot drivs av franska utrikesdepartementet. Det här är onekligen en ny vändning. Är den bra? Jag är inte så säker på det. Vi behöver inte mer polarisering, och vi behöver inte stater som använder samma metoder som Wendys och BurgerKing på X. Visst, det är kul, men samtidigt bygger det motivation för att ta det vidare. Politik som en sorts ordmässig wrestling.
Högsta domstolen i USA vägrar att copyright-skydda en AI-genererad bild. Stephen Thalers försök att få sin bild skyddad har stött på patrull. Det hela är självklart en mycket intressant diskussion: vad är kopia och vad är original. Och vad har rätt att bli skyddat? I det här fallet är det samtidigt en specifik del: Thaler har försökt att få sitt AI att bli upphovsrättsägare; inte Thaler själv. Så även om det är en tung motgång för dem som hoppats att algoritmer ska kunna äga sina egna skapelser och en liten seger för dem som menar att upphovsrätten är till för att skydda mänsklig kreativitet, inte beräkningskraft, så lämnar dock en gigantisk gråzon kvar för alla oss andra: exakt hur mycket mänsklig handpåläggning krävs i en prompt för att resultatet ska räknas som ditt?
”In early 1984, Paul Brainerd and four engineers packed into his old Saab and another car and drove south on Interstate 5 from Seattle.”
Så börjar en artikel som får mig att tänka på när jag satte mig 1994 i vår DAF för att köra till Kista, för att hämta en ny version av programvaran vi behövde för att få ut nationstidningen.
PageMaker.
Paul Brainerd skapade Aldus, han skapade en revolution och valde efter att sålt allt till Adobe satsa resten av sitt liv på miljöarbete. Han dog nu efter ett liv där han både har omskapat en bransch och arbetat för att rädda vår planet.
För oss som var med på den tiden är det här en smula nostalgi. Och onekligen en del av den historia som vi fortsätter skriva idag.
Om du ska på Unconference AI så kom fram och heja! Kommentera också gärna - Substack är på många sätt så mycket mer socialt än bara ett nyhetsbrev. TIpsa gärna andra om du tycker det jag skriver är värdefullt.
Tills nästa gång/D
Tack för otroligt intressant samling länkar. Många som träffade mig väldigt rätt (källkritiken & AI, Brainerd med många flera). En gång för 25 år sen skissade jag tillsammans med vänner på en sajt som skulle heta dagensdebatt.com – den påminde väldigt mycket om det Politiken verkar göra nu.