En handfull länkar 2026:6
Varför ljuger AI hellre artigt än säger "jag vet inte" och hur vi navigerar i denna "apokalyptiska visklek". Det och mycket mer i det här nyhetsbrevet.
Dags för ett nyhetsbrev. Välkomna alla nytillkomna prenumeranter. Hoppas ni kommer trivas. Det här brevet blandar en hel del texter som jag skrivit den senaste tiden och många egna tankar. Det är lite så det här brevet är: jag håller det ganska hårt för att både få komma ut lite när det känns klart och att det på många sätt lika mycket är mitt sätt att pränta ner mina tankar runt saker som är aktuella och intressanta och dela med mig av det. Grunden handlade om att jag helt enkelt kände ett behov av att läsa mycket, särskilt runt AI, och jag läser bäst när jag sedan kan dela genom att skriva om det jag läst. Så därmed En handfull länkar.
Vem är jag? Deeped Strandh driver företaget Deepedition. Jag är sociala mediestrateg och hjälper företag och organisationer att hitta rätt sätt att få effekt av och effektivitet i arbetet med sociala medier. Det har jag gjort sedan 2009, ibland själv, ibland tillsammans med Sarah i konceptet Social by default. Jag är beteendevetare och teolog och copywriter och planner. Förutom att jag gillar digital kommunikation så gillar jag också fotografering och är en av ägarna bakom Nordens största fotoevent: Stockholm Fotomaraton. Jag bor delvis i Västerås och delvis i Gubbängen med min fästmö Lisa.
Jag hoppas ni fortsätter läsa och uppskatta En handfull länkar. Det är gratis. Det tar tid. Så gilla och kommentera gärna eftersom det är det bästa som finns.
Reklam för Deepedition.
AI och sociala medier. En formulering som gör många både trötta och oroliga. Det är förståeligt.
Just nu pratar alla om AI. Om agenter. Om automatisering. Tester görs överallt och utvecklingen springer på. Samtidigt börjar allt fler ställa en mer grundläggande fråga: var går gränsen när AI börjar ta över arbetet med sociala medier?
I förra brevet skrev jag om “good enough”-fällan i sociala medier. Den riskerar att bromsa utvecklingen. Men jag ser också motsatsen. Att för få faktiskt testar AI i sitt vardagliga arbete och försöker förstå vad det kan användas till.
Här finns en paradox. AI gör det enklare än någonsin att producera innehåll. Men när produktionen blir för enkel ökar mängden snabbt utan att värdet gör det. Och autenticiteten riskerar att bli det första som försvinner. Sociala medier har alltid belönat relevans, perspektiv och erfarenhet. Det som känns verkligt. Det som bygger på faktisk kunskap eller faktiska situationer.
Det är därför jag ser AI som en strategisk fråga i sociala medier. Inte främst för att producera mer innehåll snabbare, utan för att analysera bättre, tänka klarare och utveckla arbetssätt.
Det är också bakgrunden till att jag nu föreläser och utbildar mer om området. Vi integrerar AI allt mer i kursen Bygga varumärke i sociala medier på Berghs. Samtidigt lanserar jag nya föreläsningar där sociala medier-strategi, varumärke, AI och innehållsarbete hänger ihop.
Upplägget kan se ut på flera sätt.
Inspirationsföreläsning
En introduktion till hur AI förändrar arbetet med sociala medier och innehåll.
Utbildning
Halv- eller heldag där vi arbetar med er verklighet och era behov. Sociala medier och innehåll i fokus, både strategiskt och taktiskt, med AI som verktyg.
Workshop
Hands-on-arbete där vi utgår från det ni gör i dag och börjar utveckla ett arbetssätt där AI blir en del av processen.
Organisationer befinner sig på olika platser i AI-utvecklingen. Vissa har integrerat AI i sitt dagliga arbete. Andra testar försiktigt. Många begränsas fortfarande av policyer, teknik eller osäkerhet kring vad som är möjligt. Därför handlar frågorna ofta lika mycket om arbetssätt och förhållningssätt som om teknik.
Om det här känns relevant för er organisation är ni välkomna att höra av er.
070-648 08 61
Nu till länkarna
Jag har de senaste dagarna fått testa på att vara avstängd. Digitalt minimerad. Av outgrundlig anledning så har mitt Threads-konto blivit suspenderat. Plötsligt kan jag inte delta i diskussioner med personer som jag har blivit bekanta med och vänner med. Jag kan inte hänga med i allt strunt som snackas och fr a så kan jag och min flickvän inte prata strunt och vara gulliga mot varandra in the open.
I början ganska mycket ångest. Visserligen kan jag lurka, men med ett konto som jag inte vill använda för att prata. Efter ett tag ganska skönt ändå. Jag var ändå ledig.
Under tiden jag väntar på att Meta tittar på vad som faktiskt hänt och om jag kanske kan få tillbaka mitt gamla konto så har jag aktiverat mitt gamla Bluesky-konto och insett vilket utmärkt sätt det är att skapa ett nyhetsflöde som går utanför Omni. Och jag har doppat tån tillbaka i X, väldigt försiktigt. Men ändå: det är ändå på många sätt the motherlode för mikrobloggande.
Mikrobloggandet är fortfarande i mitt tycke det mest sociala inom sociala medier. Även om vi har en ibland svårartad toxicitet inom det, så bygger det relationer och skapar möjligheter till en ny social värld för människor. Om man väljer att låta det vara så: min bästa vän Sarah har jag fått via Twitter och min blivande fru Lisa via Threads.
Jag ser också att det idag är ännu svårare för företag att använda mikrobloggar utan att dedikera sig och resurser till det. För som varumärke behöver du bli social på riktigt, och därmed ökar graden av närvaro som krävs för att skapa deltagande, och det krävs att man hittar sin persona, sitt sätt att besvara, agera och interagera.
Några klarar av det. Det intressanta i Sverige är att oavsett plattform så är Svenska kyrkan och i vissa fall enstaka församlingar otroligt duktiga på det, och inom amerikanska sociala medier har stora företag insett att addera specifika mikrobloggare till sina team.
När jag tänker på diskussionen om åldersgränser så tänker jag på Harry Potter. Historien om trollkarlarna som var annorlunda än mugglarna appellerade till många unga som kände sig utanför. De hittade varandra och kunde skapa en egen identitet genom att spegla sig både i böckerna och varandra. Internet var ungt och skapade möjligheter att möta andra som var som en själv.
Förbuden som nu haglar runt unga och sociala medier får mig att oroa mig. Det är än en gång vuxenvärlden som ska förklara vad som är bra och nyttigt för unga. Det är oro inte bara för psykisk ohälsa runt sociala medier (en diskussion som än en gång visar hur svårt vi har att förhålla oss till korrelation vs kausalitet) utan också för att normera. Passa i normen, bli som oss andra.
Emma Frans har exempelvis samlat ihop vad som faktiskt är bevisat. Och driver tycker jag en modest och bra argumentation i frågan.
Det är fascinerande hur vi vuxna tenderar att glömma hur vi hade det själva. Och när man läser hur Australiens lagstiftare nu är beredda på att begära nästintill drakoniska metoder för att säkerställa att åldersverifikationen fungerar, så blir man lite oroad över om det här är ett försök att implementera nästintill kinesiska metoder på hela befolkningen med början med barnen.
I ett tidigare brev refererade jag till Amelie Reuterskiölds etnografiska undersökning som visar att även om ungdomar känner att skärmar och sociala medier tar mycket tid så är de rätt medvetna. Precis som unga varit många gånger. Så vad vi ser är nu valet att förbjuda sociala medier, vilket kommer markant minska yngres (15 år verkar vara EU:s favoritålder) möjlighet både att skapa sin egen bild av världen och att skapa sin egen identitet genom att hitta andra som tänker som de.
Vi väljer att ”för säkerhets skull” utan vetenskapliga bevis avgränsa ungas tillgång och slänger därmed en hel del unga under bussen.
Är det önskvärt?
Jag försökte få ChatGPT att sammanfatta ett nyhetsbrev så att jag kunde jobba vidare med den sammanfattningen. Det gick sådär. Diskussionen som följde är ganska intressant (läs hela här).
Min frustration är ganska stor eftersom det här händer allt som oftast. Jag vet hur generativ AI fungerar, men det blir mer och mer irriterande genom insikten att fler och fler använder AI för en massa saker och därmed kanske inte förstår att det som kommer fram i princip är påhittat.
Det vi (numera) vet är att ChatGPT och andra modeller följer instruktioner mer som prioriteringar än som regler. Helt enkelt mest inriktade på att skapa någon form av paketering men struntar oftast i de mer tekniska instruktionerna. Eftersom de är tränade på mängder av dialog och styr mot att frågor alltid följs av ett svar så finns en stark bias: AI:t försöker i första hand producera ett svar. Det innebär ett inbyggt behov att svara, även när information saknas. Instruktioner som “gissa inte” eller “säg till om du inte kan läsa länken” hamnar då i konflikt med träningen: var hjälpsam och leverera alltid ett svar.
Signalen att generera text vinner oftast. ChatGPT med flera LLM formulerar något som verkar plausibelt, i stället för att avstå. Den hallucinerar utifrån sin träning och sin kunskap, som ofta är så pass bred att det som kommer ut verkar sannolikt rätt.
Språkmodeller är byggda för att producera sammanhängande svar, inte för att avgöra vad de faktiskt vet. Och här kommer den epistemiska frågan in: en människa har åtminstone i teorin en intern mekanism för att skilja mellan tre olika tillstånd:
Att veta, att tro och att inte veta.
Vi kan säga “jag vet inte”, “jag tror att…” eller “jag är säker på att…”. Den typen av metakognition är central i epistemologi. Generativ AI saknar en sådan mekanism. Det finns inget stabilt system för att avgöra när ett påstående är välgrundat, osäkert eller helt saknar underlag. Målet är att generera formuleringar som statistiskt sett passar i sammanhanget, inte att leverera ett svar.
Så hallucinationerna, som är svåra att komma till tals med, är inte bara ett tekniskt problem utan ett epistemiskt problem.
En så enkel instruktion som “säg till om du inte kan läsa länken” följs inte, p.g.a. att det krävs att systemet först kan avgöra vad det faktiskt vet och inte vet, och egentligen vet inte AI om det vet eller inte vet, och är inriktat på att alltid ge ett svar som sannolikt är rätt: probabiliteten.
Det här innebär att en av de viktigaste sakerna att diskutera när det gäller AI-användning inte handlar om den snott saker eller vilka fantastiska saker den kan hjälpa till med; det är också att fundera över sanning. Om vi har ett verktyg som hellre principiellt ljuger än säger att det inte kan, så innebär det att vi ställs inför ett gigantiskt problem då en sån ”lögn” kan förverkligas och bli till en sanning. Det är en sorts apokalyptisk form av visklek.
Jag har skrivit om det förut, bland annat här och här, och den epistemiska diskussionen runt probabilitet vs determinism lär fortsätta. Men det behöver också tas ner i diskussioner på operativ nivå.
Nästa gång ska jag gnälla över AI-modellernas irriterande trevlighet…
En av mina käpphästar numera är att jag tycker att vi gör fel när vi mediatränar företagsledare och talespersoner, ledare av organisationer och kanske även politiker. Det hela går alltid ut på att träna dem för traditionella medier, att svara på frågor och att leverera budskap på uppmaning.
Alldeles för sällan tränar vi dem för att skapa innehåll, för att leverera budskap proaktivt i sina egna kanaler och för att hantera kommentarstrådar och diskussioner.
Istället för att sätta upp en videokamera för ett fejkat nyhetsinslag borde vi sätta mobiltelefonen i handen på dem och be dem spela in en film som levererar ett mänskligt färgat, inlevelsefullt prat som lyfter varumärkets budskap.
Det är en av de saker som jag brukar ta upp när jag jobbar med både experter, exekutiva och även politiker – hur de faktiskt själva kan träna sig på att vara proaktiva och inte bara reagera.
Det är extra intressant att då se hur några VDs för stora internationella företag faktiskt gör: tiktokifierade influencerinfluerade inlägg som blir virala - kanske inte av helt rätt anledning, men att man då ser att det ändå inte gör något.
Bing Carbone sammanfattar sin syn här och det stämmer väl med vad jag också skrev om på LinkedIn. Tiden då ledare kunde gömma sig bakom polerade pressmeddelanden är över. För att vinna förtroende krävs personlig synlighet. Burger Kings chef delar sitt mobilnummer eller McDonald’s VD blir viral på TikTok när han smakar The Arc. (Och sedan diskuterar hur det är att bli viral som VD i en film på WSJs Youtube-kanal)
Ledarskapet går från en distanserad funktion till en mänsklig del av varumärket. Idag krävs tillgänglighet och äkthet; ledare som lyssnar och personligen går i god för sin produkt.
Att vara närvarande är inte längre en PR-bonus; det är en nödvändig affärsstrategi i en tid där vi köper av människor, inte av ansiktslösa företag.
Lite statistik (Eurostat): Under 2025 använde var tredje EU-medborgare (32,7 %) generativa AI-verktyg. Siffrorna visar att tekniken främst har blivit en del av vår fritid: 25,1 % använde AI för privat bruk, medan 15,1 % använde den i arbetslivet och knappt var tionde (9,4 %) i studierna.
Spridningen är dock långt ifrån jämn över kontinenten. I toppen hittar vi Danmark (48,4 %), Estland (46,6 %) och Malta (46,5 %) där nästan varannan invånare promptar loss. I andra änden av spektrumet halkar Rumänien (17,8 %), Italien (19,9 %) och Bulgarien (22,5 %) efter markant.
Det här visar en intressant utveckling: medan vi diskuterar AIs inverkan på arbetsliv och företagande, så är det i privatlivet och på fritiden AI har kanske mest genomslag. Det är ungefär det vi också kunde ana i SOIs genomgång av svenskarnas AI-användande förra året. Också Konjunkturinstitutets rapport indikerar att många fler svenskar använder AI privat än i arbetet, även om man kan göra det.
Liknande siffror, om än mycket lägre, finns i SOM-institutets undersökning över åsikterna om AI i Sverige från i år.
Den senare visar också ganska intressanta siffror på hur svenskarna ser på AI. Det börjar blåsa snålt kring den tidigare så febriga AI-optimismen. Vi tycks ha rört oss kollektivt från nyfikenhet till en rätt tung skepsis; numera ser 61 procent av svenskarna tekniken som en större risk än en möjlighet för samhället, och mer än hälften går så långt som att betrakta den som ett existentiellt hot mot mänskligheten, men vi lever i helt olika verkligheter beroende på när vi är födda. Bland de unga (16–29 år) är chatbotar vardagsmat; med en användning på 65 procent. Bland de över 65-åriga handlar AI om en ren icke-händelse. Siffran för användning är 6 procent.
I övrigt? Sju av tio befarar att det mellanmänskliga umgänget kommer att offras på effektivitetens altare, med ökad psykisk ohälsa som följd, medan rädslan för massarbetslöshet inte har bitit sig fast. 84 procent är övertygade om att deras egna arbetsuppgifter kommer att skötas av en människa även om tio år; en siffra som antyder att vi ser AI som något som drabbar ”de andra”, men inte det vi själva bidrar med. Allra mest mänskligt blir det när vi pratar om förmågan att genomskåda desinformation. Det är en nästan komisk diskrepans i tillit: nästan var tredje svensk litar blint på sin egen förmåga att skilja AI-material från riktiga nyheter, men bara nio procent tror att deras medmänniskor klarar av samma sak.
Jag hittade en intressant statistik i tidningen Universitetsläraren: AI har skapat en mer än fördubbling av fuskärenden på ett år, från 1 103 till 2 546 fall. Totalt har 770 studenter stängts av sedan 2023, där Stockholms universitet toppar listan med 77 ärenden bara i år. Karin Axelsson vid Linköpings universitet beskriver en vardag där lärare tvingas bära ”misstänksamhetens glasögon”, och Maria Hedman Hvitfeldt konstaterar att den enda kvarvarande säkra hamnen har blivit salsskrivningar med papper och penna. Det är en deppig statistik, men kanske handlar det mer om ett systematiskt fel än moraliskt förfall, oavsett så blottar den att vi har nått vägens ände för den gamla sortens kunskapskontroll.
Som vi varit inne på tidigare befinner vi oss mitt i ”Trough of Disillusionment”. Den första smekmånaden med AI är över, och kvar står vi med en hög av maskinellt genererat material som varken studenter eller lärare egentligen vill ha. Men istället för att bara se den analoga tillbakarörelsen som en kapitulation så kan vi försöka se det som en andningspaus för att hinna bygga AI-literacy både bland studenter och inte minst inom akademin. Problemet är ju inte nödvändigtvis att studenterna använder verktygen, utan att examinationsformerna fortfarande bygger på premissen att “skriva text” är synonymt med “att visa kunskap”.
Vägen framåt behöver vara att acceptera att ”kniven” = AI är liksom här för att stanna, men att vi måste sluta be studenterna tälja barkbåtar när de har tillgång till en laserskärare. Om universiteten vågar blicka bortom disciplinnämndernas statistik finns det en möjlighet att transformera lärandet. Det handlar om att röra oss mot det vi ser sker inom kodning; där vi mäter förmågan att styra processen, kritisera resultatet och navigera i komplexitet snarare än att bara leverera en felfri slutprodukt.
Att 2 546 studenter har åkt fast för fusk är ett kvitto på att den nuvarande modellen har havererat, men det är också startskottet för en utbildning som faktiskt räknar med AI istället för att bara försöka detektera den med opålitliga algoritmer. Vi behöver inte välja mellan papper och penna eller totalt maskinstyrt ”slop”; vi behöver hitta vägen där tekniken fördjupar det mänskliga tänkandet istället för att ersätta det.
En ny rapport från National Bureau of Economic Research (NBER) visar att klyftan i AI-användning mellan USA och Europa nu är ett faktum. Bakom studien står ett forskarlag från bland annat Harvard och Frankfurt som kartlagt tiotusentals arbetstagare. Medan 43 % av amerikanerna använder generativ AI i tjänsten, ligger Sverige på 35,6 % – vilket är högt för Europa men långt efter USA:s nivåer.
Den stora skillnaden ligger i tidsinsats och ledarskap. I USA läggs 5,2 % av den totala arbetstiden på AI-verktyg, vilket är nästan dubbelt så mycket som i Sverige. Enligt forskarna förklaras gapet främst av företagskultur: i USA får 42 % av de anställda både aktiv uppmuntran och betalda verktyg från chefen, jämfört med under 20 % i stora delar av Europa.
Detta får direkta ekonomiska konsekvenser. AI-användningen i USA sparar nu i snitt 2,3 % av arbetstiden och driver en produktivitetstillväxt som är betydligt högre än den europeiska. Tipstack Per Clingweld.
Här finns det en mängd saker att invända: workslop-diskussionen och utgångspunkten att AI faktiskt sparar tid och om tidsbesparing är det värde som man tror. Bortsett från det så är det ändå forskarnas slutsats att problemet inte ligger i tillgång utan i ledarskap; amerikaner får mandat att testa saker, något som vi i europeisk kontext inte är lika bra på.
På tal om AI-slop. AI-spinoffen av Love Island har blivit viral. Fruit Love Island är en anonym AI-kreatör som helt enkelt omskapar relationsdramat med hjälp av personas i form av frukter. Kontot verkar nu helt nedstängt, gissningsvis efter att Love Islands ägare har valt att anmäla det.
Självklart är det på TikTok det händer och världen är självklart delad: en del älskar det för dess referensunderhållning medan andra tenderar att hävda att det är förfärligt.
Det här skapar flera tankar:
Det bevisar hur TikTok mer och mer är en plats för social underhållning snarare än ett socialt media.
Vi vill ha autenticitet, men älskar såna här saker, för att de underhåller oss.
AI-innehåll är fortfarande något som både hatas och älskas, men det är ännu inte mainstream.
Ibland händer det. Internet väljer liksom att bli riktigt roligt. KitKat kom ut med ett officiellt statement runt tillgången till chokladen efter att 12 ton av deras produkter blivit kapat i Europa. Väldigt corporate och väldigt underligt sätt att hantera både frågan och sociala medier. Internet svarade och privatpersoner, men också många andra företag valde att göra roliga svar på den styltiga stilen som KitKat valt. Det blev en meme och ett gott skratt.
Det var allt för nu. Nästa gång vi hörs hoppas jag förutom att ha fått tillbaka mitt Threadskonto också gått igenom hur AI är synkofanta in absurdum. Glöm inte att höra av er om ni är intresserade att få hjälp med att tänka rätt och göra mer effektivt med AI i ert innehållsarbete.
Tills nästa gång/D
Det gick inte att läsa det delade samtalet. ”Det delade samtalet existerar inte” Hade varit kul att läsa. Själv blir jag mer och mer frustrerad på chatgpt. Har svårt att lite på den för minsta sak numera.