En handfull länkar 24:47
En utgåva som är mer av en bloggpost än en samling länkar. Allt är Tomas Seos fel. Eller förtjänst. Så mycket om content som rådata och en del om agenter och en slutligen våldsamt roande text.
Jag är avundsjuk på de personer som kan pyssla ihop saker och få det bra på nån form av kommando. Jag läser en massa nyhetsbrev, jag läser oändliga mängder LinkedIn-inlägg, jag tittar på massor av fantastiska foton som levereras nästintill maskinellt precist och frekvent och konsistent.
Själv är jag alldeles för lustdriven: har jag lust att skriva så skriver jag som fan men det sker just där och då. Är jag inspirerad så kommer det en rätt bra post på någon av de sociala medier jag är på. Men jag får inte till det jag vet man behöver, det jag hjälper mina kunder att skapa: strategi, struktur och planering. Jag är verkligen sämst på att faktiskt applicera allt jag vet på mig själv.
Förra veckan tryckte jag ut ett nyhetsbrev när jag var rätt så oinspirerad. Det är skitdåligt tycker jag. Bra länkar men det känns lång väg att det är lite skapat mest för att göra det och inte för att leverera nåt som är kvalitet och värde.
Jag har också en aversion mot att skriva. Eller snarare: jag vet hur jobbigt det är och då tar det emot att sätta sig och göra det. Det är roande eftersom i princip allt jag gör handlar om att på något sätt dokumentera och beskriva, systematisera och producera text: skriven eller via prat.
När jag var yngre, mer kreativ och på nåt sätt mer brinnande för att skapa via ord och annat så önskade jag att man kunde koppla datorn till huvudet och få ut det som snurrade där; för ofta så var vägen mellan hjärna och fingrar så lång att hälften liksom försvann.
När agenterna kom i ChatGPT så började jag träna en sån på mitt sätt att skriva. Det lärde mig två saker: jag har förändrat mitt sätt att skriva på genom åren. Det blev ok men inte riktigt rätt. Lät bland annat Sarah läsa två texter och berätta vilken som var AI och vilken som var jag. Hon som antagligen läst saker jag skrivit mest av någon plockade det direkt.
Det är antagligen en del av hur nedanstående tanke om content som råvara appellerar till mig. Tanken att nånstans handlar det om idéerna och berättelserna, inte uttrycket eller kodifieringen. Är det ett problem om jag ber ett AI skriva en dikt (av mig) som om Majakovskij hade skrivit den? Om den blir bra? Om den berör den som läser? Är ett AI-genererat foto mindre värdefullt än en roman som bygger på ren fiktion men skriven av en människa?
Som jag skrev förra veckan i det i retrospektiv synnerlige oinspirerade nyhetsbrevet (jag har redan ovan skrivit nog om det) så var jag på Unconference AI på Berghs. En av de bästa föreläsningarna var som vanligt och helt väntat Tomas Seo som den här gången pratade om att vi (snart) i framtiden kommer att konsumera innehåll helt enligt våra personliga preferenser: content är inte content längre utan det originalskaparen tar fram är rådata. I allt det här utmanar Tomas självklart dagens ”men autenticitet kommer alltid vinna” och ”men det är mer värdefullt om en människa skapat än en maskin”.
Det var en massa saker som inspirerade och inspirerar ännu och tänkte att jag tar några av mina tankar och skissar ner dem. Så får ni göra vad ni vill med dem 🙂
Det som Tomas kallar effort heuristic är ju bara samma gamla repiga skiva om igen. Vi hörde det när syntharna kom, vi hörde det när digitalkameran kom, herregud - den elektriska skrivmaskinen hotade ju hela författarskapet.
Det intressanta är att det finns inget värde om man ser det filosofiskt i tid, blod, svett-koefficienten i skapandet som därmed följer med det skapade. Värdet i det som skapats ligger i betraktarens upplevelse. En dålig låt är en dålig låt även om den tagit sju år eller en sekund att skapa. Hela tanken om lidandet som ger nån form av extra krydda till något är mer psykologiska lurendrejerier av oss själva.
Lite som när jag i ett tidigare mail kände mig, av nån outgrundlig anledning, tvungen att påpeka att jag minsann läser allt och skriver allt. På vilket sätt spelar det någon roll för kvaliteten på det som kommer ut av det hela. Ingen egentligen. Visst - jag gör det för att jag vet att jag får fler idéer och därmed kanske mina reflektioner (som den här) blir en bättre upplevelse för läsaren men det handlar ju mest om produkten och inte om tillblivelsen. Det innebär ju att om jag som mottagare väljer att låta ett AI presentera saker på ett sätt som det vet jag upplever som bäst, mest värdefullt så vad är problemet?
”Men personligheten i språket och skönheten i hur en skapare skapat försvinner ju”. Ja, eller så förstärks det för att du gillar det och det blir därmed en del av personaliseringen av innehållet. Jag tror exempelvis att Tomas egna funderingar om hur autenticiteten försvinner inte nödvändigtvis håller i framtiden. Både utifrån att vi är så mycket i början av den här utvecklingen och att vi kommer bedöma autenticitet på andra sätt. Se nedan.
Tanken på att det vi skapar är rådata som sedan beroende på medieformatet omskapas för att passa just den individ som är mottagaren är… fullkomligt logisk och det slog mig att det är just vad vi redan idag borde tänka i det lilla, innan allt det här futuristiska som Tomas pratar om kommer (om).
Så här: ett av problemen med content redan idag är att vi
a) har för lite tid
b) har för många som tycker saker
c) är lite lata.
Alltså skapar vi innehåll som fungerar för så många som möjligt (bra om målet är räckvidd, skräp om målet är engagemang) och slänger upp samma sak på så många ställen som möjligt (bra om målet är frekvens, dåligt om det ska bygga resonans). Eller så fortsätter många att köra ”driva trafik”-spåret: upp med kortversioner på sociala medier som sedan har en länk till en bloggpost eller artikel eller nåt annat på den egna webbplatsen.
Det går ju sådär och istället för att skälla på algoritmerna så behöver vi förhålla oss till vårt innehåll som om det är en råvara. Vi har en berättelse, vi har ett antal informationsbitar, vi har nåt att sälja. Det är råvaran. Beroende på till vem och var så måste vi omforma den, ompaketera den. Plötsligt så kan vi göra något bra av historien, som kommer att appellera till rätt målgrupp och fungera på olika plattformar - bara genom att ändra mindset. Plus att vi faktiskt kan ta hjälp av generativ AI att göra det rätt så enkelt - bara vi vet vad vi pysslar med och vad vi vill ha för vem och var.
Min sista tanke går ändå tillbaka till skaparen. Tomas menar att skapare-rollen kommer bli mindre viktig eftersom ingen ändå kommer att uppleva originalversionen. Jag är inte helt säker på det.
Två anledningar: för det första är människan en sucker för originalversioner och autenticitet. På samma sätt som en förstapressning av en skiva som kommit ut i miljoner ex kan säljas för en massa pengar så kommer en originalversion bli en limiterad upplaga. Kanske inte av allt men samtidigt av mer än vi förut tänkt.
För det andra så om vi tänker att grunden är rådata eller råvara så hur vi än vänder på det hela så är personalisering och kontextualisering alltid extrapolering. Råvara är alltid råvara. Alltså blir den som skapar bra råvara viktig. Det går inte emot nåt av det som finns i den tanke om framtiden som Tomas har: jag tror på hyperpersonalisering och samskapande och hela det där. Och gillar det.
Men lika väl som vi idag anser Jean Michel Jarre vara en strålande kompositör och musiker, trots att han använder synthar, så kommer framtidens skapare: mänskliga eller maskiner bedömas utifrån den råvara de producerar. En form av autenticitet, och vi kommer vara nyfikna på orignalversionen.
Gå och läs Tomas Seos text och det börjar bli nån form av yrkesfel om ni inte prenumererar på honom.
Sen har vi det här (igen) med att definiera träningsdata som kopiering eller inte. Eller om output från generativ AI som liknar någons text är att se som copyrightbrott. Skrev om det i förra utgåvan av En handfull länkar både utifrån att så många mediahus vägrar släppa in botar men också hur Zuckerberg (och jag tycker han har rätt) menar att alldeles för många övervärderar sin kreativa höjd av sitt innehåll.
I samband med att en av många kommande rättegångar mot OpenAI slog fast att användandet av en viss organisationsdata inte bryter mot DMCA så uppstod en ganska intressant diskussion på LinkedIn hos Amer Mohammed där kommentarsfältet är mycket läsvärt.
På tal om det där med att skapa råvara vs originalutgåvan. Den här texten av Nikhil Suresh vete fan om jag vill konsumera på annat sätt än i original för för den är oerhört roande, sjukt argsint, sinister och drypande satirisk text om hur allt för mycket runt AI drivs av samma gamla uppblåsthet, ormolje-snack och inkompetens som ofta när företag och organisationer ska implementera ny teknik. ”I Will Fucking Piledrive You If You Mention AI Again” är titeln.
Vi kan säga att sammanfattningen i Perplexity tog bort mycket av det som gör den så läsvärd. Jag tror den skulle vara roande om man skapade en uppläst version av den. Jag bad Perplexity skriva en saga utifrån det och den blev visserligen lite rolig men kanske inte fullt ut omfamnade texten. Sen bad jag Perplexity skriva en dödsmetall-lyric av den. Nja, inget som Meshuggah skulle spela in… 🙂
Men själva grunden är intressant: vi håller på att gå i samma fälla som tidigare och glömma bort att om inte basen är byggd så kommer inget bli bra. Uppfriskande helt enkelt.
”Men skulle du inte spela in din föreläsning från Berghs-konferensen?” Jo. Men så var det det här med lustdriven. Plus att jag kanske känner att den inte var så bra. Plus att jag tappar extremt mycket av sugen om jag inte har publik. Äh. Det kommer. Nog. Kanske.
Tills nästa gång!
/D
Vilket bra nyhetsbrev! Och det säger jag inte för att det handlar om mig, utan för att det är så härligt att läsa djupa tankar från deep ed!