En handfull länkar 25:5
En deppig Deeped runt vad som sker i världen så lite AI och lite varumärken och så avslutar vi i TV-världen.
Det var ett tag sen nu. Det har varit lite mycket nu ett tag; jag tillhör ju numera de som har för mycket att göra till skillnad mot andra i vår kära kommunikationsbransch. Det är en konstig tid nu och när jag går in på LinkedIn får jag ofta ont i hjärtat av hur många som söker jobb, som har det tufft. Och inte kan man ens skylla på AI än.
Generellt känns det rätt mörkt och när man väl hittar nån form av hopp mitt i all den galenskap som Trump-administrationen rullar ut så blir den alltsomoftast bulldozrad av ännu ett bakslag. Det är svårt att hålla sig sansad när liberala idéer och rättigheter för kvinnor och icke-vita nedmonteras fortare än en IKEA-möbel, där vi står inför en fullkomligt ny skrämmande världspolitik byggd på nåt annat än demokrati och medmänsklighet, globala överenskommelser och fred.
Varför har det blivit så här? Två av de många parametrar som vi ser är hur vår världsbild styrs av tillgången av fri information: den journalistik som fortfarande försöker vara neutral ligger nästintill helt bakom betalväggar, det enda man ser är klickvänliga rubriker och spetsad ingress. Medan den ”alternativa” journalistiken är gratis, tillgänglig, SEO-vässad. Ja, journalistik måste kosta men vi kan inte blunda för att det här är ett problem.
En annan parameter är algoritmerna. Om vi börjar med en av dem som hänger ihop med ovanstående. Det är ganska solklart att Trump/Musk använder en uttänkt taktik i att när de ska göra något beslut som är omvälvande, som de vet är oerhört kontroversiellt, globalt påverkande eller som många kan tycka illa om så väljer de samtidigt att göra något som många kommer tycka ännu mer illa om och som är mycket enklare att diskutera och vara kränkt över i korta kärnfulla sociala mediapostningar som i sig får högt engagemang och därmed driver vidare just den frågan. Wag the dog, smoke and mirrors.
Så säger folk ”att media inte skriver mer om [det allvarliga] och bara koncentrerar sig på [det andra mer tillgängliga]” vilket ju handlar om att media skriver jättemycket om det allvarliga men det klickas inte lika mycket som det mer tillgängliga och därmed lyfts det senare mer på medias sidor. Liksom att diskussionen på sociala medier styrs av intresset runt det som diskuteras mest snarare än vilka personer som gör det. Medan vi för några år sedan hade en diskussion om en ”åsiktskorridor” som handlade om vilka man följde så har vi idag en ”åsiktspipa” som styrs av intressen. Mitt flöde ser inte ut som ditt även om vi har samma vänner. För vi intresserar oss för olika saker. Intressegrafen styr in oss mot ett mycket smalare spektra av frågor än sociala grafen gjorde.
I tidigare editioner av nyhetsbrevet har jag plockat upp olika former hur AI redan idag hjälper oss att rensa i floden av information, och hur vi dels kan få informationen paketerad på det sätt vi vill, inte på det sätt som ursprungliga skaparen tänkt sig men också att vi kan, om vi vill, filtrera bort allt som inte stämmer överens med vad vi tror och tänker och tycker.
Allt detta skapar en oroväckande coctail som tillsammans med kulturkrigets vridning av ”free speech” från att handlat om ”kämpa för din rätt att uttrycka sig” till att ”kämpa för min rätt att uttrycka mig”, nedmontering av balanserande modeller för DEI, ett flagrant klimatförnekande från styrande så är det en perfekt storm antågande.
Förlåt för deppig inledning men det skulle just nu vara väldigt lätt att stoppa huvudet i sanden och inte ta in nåt av det som händer. Men det är en ännu sämre väg.
I mitt nyhetsbrev den 13e januari skrev jag en längre text om min syn på Metas förändring av tre saker: borttagning av faktakoll från tredjepart, kraftiga förändringar i vad man tillåts säga om andra personer respektive förändring av den automatiska moderationen. Min slutsats var att det inte direkt var slutet på sociala medier men onekligen slutet på sociala medier som vi känt dem. Zuckerbergs fortsatta handlande runt både Trump och Musk ger en inte speciellt mycket hopp om en förändring, liksom de förändringar som görs styrelsen och de hårdföra uttalanden som kommer från en del av ledningen. Det finns några ytterligare texter värda att läsa i frågan, som jag inte fick med i januari:
Platformer har skrivit en lång genomgång både av vad som sker men också pratat med personer som har och haft insyn i Metas arbete med att förhindra hot, våld och annat på plattformen och de är djupt oroade.
Foreign Policy har koncentrerat sin text på faktakollen, och vilka konsekvenser det kan få att tredjeparts-aktörer blir borttagna eller väljer (som Snoopes) att hoppa av från Metas program.
Vox väljer i sin artikel att titta på ”community notes”-funktionen som ska ersätta tredjepartsaktörerna, dels utifrån hur det fungerat (och inte) på X men också vilka potentiella problem som det kan skapa framöver.
Och vad är det som Zuck vill ha i gengäld? Well, att Trump ger sig på EU mfl runt regleringar av Meta.
I årets Ungdomsbarometer så blir man som liberal och progressivt lagd feminist inte gladare. Generation Z, som en gång i tiden benämndes ”generation Greta” har nu en kraftig konservativ slagsida, drivs av pengar och viljan till egen framgång. De har en mörk syn på samhällets framtid men en ljus syn på sin egen framtid. Det är en form av individualistisk självfokus som lämnat idealismen åt sitt öde. Synen på familj och kärlek lutar kraftigt åt traditionella könsroller. Ja, det är i paritet vad vi sett i samband med en övergripande högre oro i omvärlden, men samtidigt så har det pågått under en längre tid.
Det är en välskriven rapport och jag skulle säga att en måsteläsning för alla som behöver förstå de som nu kommer ut i arbetslivet kommande tid.
David Borg, ena halvan av Borg Owilli, skriver en intressant text om den utveckling runt ”purpose marketing” och CSR som nu liksom verkar ta 180°-sväng med Trump och ”anti-wokeismen”. Även om jag inte tror att det är fullt så svart och vitt runt företags kommunikation runt DEI och klimat och CSR så är det självklart en bra påminnelse om att det vi gör som marknadsförare i slutänden handlar om affärer, inte om konst eller att skapa ett gott samhälle. Hur deppigt det än kan kännas.
Marketing Brew hade redan i slutet av förra året en aning om att vi kommer få se mindre ”brand activism” under andra Trump-perioden och de är onekligen nästintill pinpointade på att det just är DEI som hamnat i fokus. Det är en intressant genomgång av ett antal ståndpunkter som kan tänkas tas, visserligen skrivna innan vi fick den kanske överraskande aggressiva backlash vi ser just nu. Tanken att DEI-initiativ kanske inte kommer att pratas om men internaliseras hamnade lite fel, eftersom de i princip blev ”förbjudna” samma dag som inauguration. Att det kommer att förändra både företagen men också marknadsföringen är de flesta väldigt överens om men man kan hoppas att Jon Cook CEO på WPP har rätt: ”“I hope brands are brave enough to still express themselves,” he said. “Not just to the way they want their consumers to think. It’s still very important for the people that work at those companies to know they work at companies that stand for things.””
Kris. Själv har jag tillsammans med Sarah arbetat med flera större och mindre kriser där vi ibland fått ”lära gamla hundar sitta” i form av att analysera och lära ut hur faktiskt hantera en kris i ett läge där mediadrevet inte bara sker i traditionella medier utan lika mycket i sociala medier. Att jobba med kriser kan tyckas vara jobbigt men jag tycker det är roligt. Det finns ingen gång som det så väl syns och så snabbt visar sig om man gör rätt eller fel. Det innebär att det är oerhört viktigt att öva. Sätta upp scenarion. Vara förberedd eftersom det inte handlar ”om utan när” som Sarah brukar säga i våra kurser.
En som skriver om krishantering och behovet av att förstå hur man hanterar kriser är Jennie Zetterström och jag tycker hennes nyhetsbrev är ständig påfyllning av smarta iakttagelser och viktig kunskap som hon delar med sig. Senaste brevet innehåller tre olika texter som alla sätter viktiga punkter i krisarbete:
Problem, lösning, vinst-modellen istället för att bara uttrycka en önskan. Det skapar en helhet och en bild av aktivitet snarare än nån form av offerkofta.
Att våga använda emotionellt språk; det hon här förklarar är i grunden hela System 1 och System 2 inom neuromarketing. Mycket bra.
Att förstå att alla medarbetare idag är en del av krisarbetet; och därmed måste de få fakta, förståelse och kunskap om vad som görs, vad som sägs. Det interna krisarbetet glöms ofta bort.
Så dags för lite AI ändå. För att lätta upp det lite. Det som kändes som inget hände ett tag blev plötsligt en massa på samma gång och just nu känns det som det är lite svårt att hänga med. Inte minst för att flera saker av det som släpps inte är tillgängligt om man inte hystar upp ganska mycket pengar per månad i olika Pro-abonnemang (även Grok3 kräver ganska dyrt abonnemang för att få tillgång till det som enligt Musk ska vara det bästa hittills av allt). Men läsa kan man.
Casey Newton gör en ganska handson-test och jämförelse mellan Deep Research och deep research… ja precis; OpenAI och Google har namngett sina research-agenter på samma sätt. Den är intressant jämförelsen, inte minst att inse att Google fortfarande ligger en bit efter men också hur han noterar att det bästa resultatet får man om man vet mycket om ämnet, och därmed kan ge mycket kontext mm. Vilket då för en till en fundering än en gång: gör AI något bättre eller bara snabbare än om man gjorde det själv.
Ethan Mollick har skrivit en lång liknande artikel på One Useful Thing med mycket svårare uppgifter som han gett till Deep Research. Han förklarar på ett riktigt pedagogiskt sätt vad en ”reasoner” dvs metodiken för resonemang som de mest avancerade modellerna använder (älskar själv när 4o pratar med sig själv) respektive ”agents” dvs funktioner för att automatiskt utföra olika uppgifter. Helt enkelt både såna som OpenAIs ”Operator” tillsammans med andra mer generella agenter som ska kunna utföra faktiska hands-on uppgifter men också då Deep Research. Sen gör han ett mycket intressant test där han är beskriver outputen från OpenAI Deep Research som i klass med grundläggande doktorandstudent medan Googles motsvarighet är nån form av förstaårsstudent-nivå. Mollick ser det hela som en solklart intressant start på den utveckling som i sig utvecklar både användande och AI i sig.
Operator ja. Mollick är inte imponerad i ovanstående länk och Casey Newton har skrivit en text där han går igenom sina frustrerande försök att få Operator att exempelvis kolla priset för en Uber, vilket tar ca 4 minuter och 50 sekunder längre än att han kollat det i appen själv. Texten är rätt bra på att visa på hur det är tänkt att fungera med dessa agenter.
På tal om AI så är min vän Peter Rosdahl tillbaka i nyhetsbrevssvängen efter tystnad på över ett år. Om du inte prenumererar så gör det för han nördar loss på AI bortanför nyheter eller filosofiska resonemang utan ren och skär upptäckarglädje. Han och Jardenberg jobbar hårt för att influera oss andra att skaffa ChatGPT Pro för 2000 i månaden… jag står ännu så länge emot och valde istället att faktiskt köpa mig LinkedIn Premium eftersom det är ett jäkla aber att bara ha ett visst antal sökningar per månad i gratisversionen.
Så något helt annat. Jag är själv en usel serietittare, och just såna serier som många pratar om som ”ground breaking” osv tröttnar jag faktiskt ofta på. Jag har inte sett GOT, Severance försöker jag komma in i men har svårt med osv. (Att jag sen sett hela West Wing minst 15 gånger är en helt annan sak)
USA Today har en intressant artikel om hur serien ”Lost” som firar 20 år (ännu en serie jag aldrig orkade se hela serien) på många sätt förändrade TV-världen, tillsammans med dåtidens internets viktiga forum av podcasts, Reddit och bloggar: att fans fick chansen att delvis vara medskapande i att diskutera och försöka förstå vad som kommer sen. Vilket visserligen i sig kan minska spänningen men samtidigt ökar engagemanget. Inte minst visar det att framgång kräver engagemang även mellan avsnitten i dagens serievärld.
Mer rörlig bild när man läser The Verge artikel om varför Netflix lyckas fortsätta att höja prenumerationsavgiften gång på gång utan att förlora prenumeranter utan snarare växa oavbrutet. Svaret är enkelt: de har vunnit streamingkriget, vilket onekligen är en intressant slutsats men ser man på marknadens uppdelning inte far fetched. Men också onekligen intressant att se hur de kan göra det både utifrån det faktum att de levererar, men också att deras ”fattigaste” kunder valt att betala lite och få se reklam vilket Netflix tjänar mer på än de som betalar för att slippa reklamen. Helt enkelt så testar de gränserna för vad reklamfritt är värt - och uppenbarligen ganska mycket för många.
Ursäkta att det blev ett ganska mörkt nyhetsbrev. Jag tror i grunden är det viktigt att trots allt hela tiden se att det finns ljuspunkter, och att på nåt sätt aldrig ge upp. Till din hjälp kan du ta Peppes senaste nyhetsbrev där hon påpekar att det vi inte kanske ser är allt motstånd som sker i USA. Det är lite hoppfullt. Ge henne en följning för det är värt det.
Kom gärna med input, kommentarer och hejarop!
Tills nästa gång!
/D
Lika tänkvärt och välskrivet som alltid. Må bäst, Bella